Gokväll.
Med hjälp av goda vänner håller jag på att starta upp en ordentlig hemsida där mitt portfolio ska komma att vara tillgängligt. Därför har jag tillbringat dagen med att finkamma hårdiskarna efter höjdpunkterna bland ens bilder. Vad som ska med och så.
Minns hur det var i skolan. Inför varje uppgift där vi skulle göra olika urval till reportage eller portfolio och visa för vår lärare John Kimmich, och hur han varje gång sågade så många av ens favoriter. "What the hell is that doing there?!". Alltid med glimten i ögat, såklart. Men då sa han även alltid att "When you finish school you can chose whatever pictures you like, but in here I am the professor". Och nu sitter jag här, finished from school och väljer whatever I like. En ganska befriande känsla.
En annan härlig känsla uppenbarade sig när jag snabbt kikade igenom bildmapparna från min allra första praktik, mina två veckor på Norran i Skellefteå under våren 2012. Bilderna därifrån finns med som en fantastisk påminnelse om att man faktiskt utvecklas. Hittade dessa bilder från matchen mellan Skellefteå och MoDo. Det var första gången jag plåtade hockey och jag visste ingenting. Även om sportfoto inte är min vassaste gren nu heller så var det på en helt annan (botten)nivå då. Jag fotade från sarghörnet, där plexiglaset är böjt, så i princip alla bilder är oskarpa. Sen lyckades jag nästan aldrig fånga pucken på bild heller, och det är sällan man ser några ansikten på spelarna. Mycket ryggar mot kameran.
Så plötsligt, mitt i all misär som är den bildmappen dyker det upp två bilder jag gillar. Två bilder jag faktiskt tycker är bra. Den ena åker in i portfoliomappen, den andra i toppen på det här inlägget.
Här nedan följer lite exempel på mindre bra hockeybilder.
